Rensat lite hemma. Hittat lite dagböcker från när jag var liten. Vilket bekymmerslöst liv jag verkade ha som 10-åring.

"HEJ DAGBOKEN

Idag var det jättefint väder. På rasterna i skolan hoppade vi hopprep.

GOD NATT DAGBOKEN"

"Hej dagboken

Idag åt vi fisk i skolan. Det var inte så gott.

GOD NATT DAGBOKEN"

"Hej dagbok

Idag hade jag växtvärk i benet.

GOD NATT DAGBOKEN"

Den jag skrattade mest åt var:

"Hej dagboken

Idag fick vi en höna

God natt DAGBOKEN"

Dock vet jag ju att det inte var så enkelt som det låter. Det var även den åldern jag hade kontakt med BUP första gången. Relationen med min så kallade far var inte bra (som att den någonsin varit det, haha) osv. Tack vare att det var mestadels roligt att kika tillbaka spars vissa av de söta böckerna med nallar, ankor och dylikt ett tag till.

har ingen fredagskänsla idag. det känns bara otrolig tomt utan min älskade vovve. ingen som kommer tassande för att kika om det inte är dags att gå ut en sväng. ingen möter mig i dörren när jag varit ute med soporna och beter sig som jag varit borta minst 2 timmar. ingen som hysteriskt slänger omkring med irriterande pipleksaker. bamse är verkligen borta. på riktigt.

sedan onsdag eftermiddag har jag varvat mellan att flyta omkring i en overklighetsbubbla och gråtit så jag behövt fylla på med flera liter vatten efteråt. igår bar jag ner hans korg i källaren, städade undan leksaker och koppel. ett inramat foto som syster malin gav mig förut står nu tillsammans med katterna vi förlorat, framför står ljusen vi brukar tända när saknaden är stor.

han var en sådan stor del av vår lilla familj. hur ska vi kunna återgå till ett liv där han inte är med?

förr tog det mig en hel förmiddag för att förbereda mig för att komma iväg på terapi eller gå till ica och köpa mjölk. idag har jag varit på gymmet, bytt gardiner, lagat lunch, håller på med ett 6 timmars tvättpass och ska snart smita över till lisen på en fika. och än är klockan bara 15.

jag är för det mesta trött hela tiden, och virrigare har jag väl aldrig varit. jag är oxå oftare glad i längre stunder och faller inte lika djupt när jag har dåliga dagar.

tyvärr ser jag mer hur lång väg jag har kvar än hur långt jag kommit, men jag har bästa sambon som påminner mig.

jobbar 10 timmar i veckan, men det är mer än nog. efter varje gång går jag hem och däckar i minst 2 timmar. imorgon går jag 7-10, sen ska jag ha en hel vecka ledigt. lite synkroniserat med robert så vi får lite minisemester tillsammans. kanske kommer vi äntligen iväg och paddlar den där jäkla kanoten nästa vecka! :)

har börjat känna mig lite inspirerad att börja blogga igen. får se om känslan hänger kvar. stay tuned!

jag hoppas det är fel på vår termometer, annars får jag mig en hundpromenad i -24 om en stund!

trött. har gått hemma sysslolös sen kursen slutade innan jul, börjar nästan gå bakåt i måendet av det. försäkringskassan ringde en gång i början av januari. "ja, det är så att vi har ett möte med dig om 2 timmar men glömt att kalla dig". bra gjort. sen dess inte ett knyst förrän i förrgår då jag fick en kallelse per brev till möte 1 mars. bara 2,5 månad efter skolans slut, horray! 

längtar efter att komma igång med abetsträning, även om det bara blir 25% i början. hoppas jag kan hitta ett bra ställe att vara på oxå.

ska ge mig ut på en långpromenad med bamse nu, kanske blir lite piggare av frisk luft :)

en kvinna berättade idag för mig att vita duvor tydligen ska bringa tur när hon såg paloma sitta i sin gunga i fönstret. den här veckan har jag rivit mig med rivjärn på tumknogen, halkat och skadat svanskotan, blivit påkörd av en cykel och skurit mig i pekfingret på en konservburk. väldigt lyckosamt, yeah.

och än är det bara torsdag... :P

ja, detta var ju kul. halkade brutalt igårkväll och landade på nedre ryggen och högra handen. tror inte svanskotan är stukad, eller hoppas åtminstone inte det (det räcker att jag har haft en stukad sådan en gång!). jag kan knappt gå eller röra mig utan att det smärtar. handen är väl okej, och tur i oturen är jag vänsterhänt.

men ändå. bläääää just nu. det gör ont!