Känslan igår efter ultraljudet var lite som när jag tagit första gravtestet. Vi hade en vän på besök som blev otroligt entusiastisk över att testet var positivt, medan jag och sambon satt vid köksbordet och stirrade med tomma blickar. Livsavgörande verkligen.

I bilen på väg från sjukhuset igår babblade larvmor på och var skitglad. Jag och R satt mest tysta och stirrade igen. Jag ÄR verkligen skitglad. Men jag har inte vågat tro på det eller kunnat ta in det. Det känns lite mer verkligt nu, men ändå. Det växer något levande inuti mig, det är en väldigt skum känsla. Särskilt som jag inte känt någon rörelse än. Men krypet sprattlade runt som en groda därinne, därav dålig bildkvalitét :P

Nog för att jag mått illa som en gris och fortfarande gör det mer än vad de flesta gör, men det har jag kommit på massa bra förklaringar till. Men nej. Det är på riktigt.