har ingen fredagskänsla idag. det känns bara otrolig tomt utan min älskade vovve. ingen som kommer tassande för att kika om det inte är dags att gå ut en sväng. ingen möter mig i dörren när jag varit ute med soporna och beter sig som jag varit borta minst 2 timmar. ingen som hysteriskt slänger omkring med irriterande pipleksaker. bamse är verkligen borta. på riktigt.

sedan onsdag eftermiddag har jag varvat mellan att flyta omkring i en overklighetsbubbla och gråtit så jag behövt fylla på med flera liter vatten efteråt. igår bar jag ner hans korg i källaren, städade undan leksaker och koppel. ett inramat foto som syster malin gav mig förut står nu tillsammans med katterna vi förlorat, framför står ljusen vi brukar tända när saknaden är stor.

han var en sådan stor del av vår lilla familj. hur ska vi kunna återgå till ett liv där han inte är med?