vågar jag andas ut?! var tillbaka i radhuset på morgonen för att närvara när den besiktigades. jag trodde de skulle klanka ner på allt och inget. han var lite tveksam mot kulören vi valt att måla badrummet i nere (knallrött/porr-röd), men han sa att det är ju en smaksak och "man kanske vänjer sig" följt av ett snett leende.

det enda han valde att debitera för var en dörr som skadats och för ett hål i en vägg. väggen kan vi nog spackla själva och tapetsera över med en våd, så då är det enbart dörren vi behöver betala för. 400 spänn är ingenting isf, jämfört med skräcksummor som snurrat runt i skallen. trodde han skulle gnälla på golvet i sovrummet som mamma dock har hjälpt oss laga, men man vet ju hur sandvikenhus är :P

kan inte riktigt slappna av ändå. ska tillbaka till 13 för städbesiktning också, räknar med rejäla klagomål där. inte för att det är dåligt städat, utan för att de som sagt som de är.

jag känner mig väldigt positiv just nu, men är rädd för att släppa efter för den känslan utifall det blir nåt ändå liksom. kanske borde jag ta språnget och vara på bra humör ändå? jag testar!