igår väcktes jag av ett samtal från läkaren i gävle som sa att nu tycker han att vi tar bort gallblåsan. (hur länge har jag inte tjatat om att få göra det?!). fick lätt panik efter samtalet för att jag kom på att dom ska faktiskt skära i mig, och då pillade jag i mig två smärtstillande som ångestdämpande. inte sådär jättesmart gjort, men den där läkaren lyssnar aldrig på vad jag säger. jag vill ha ett möte och gå igenom operationen med förberedda frågor och prata om riskerna. det fick jag inte utan han sa att jag kunde fråga nu när han ändå ringde, men hallå! han väckte mig, hur klar är man i huvudet då på en skala? en vacka innan jag opereras får jag komma dit och kolla så allt är okej.

jag är så otroligt trött på dessa biverkningar av morfinet. hela min eftermiddag blev pajjad (jag vet att jag tog dom i onödan, men försök se det lite från mitt håll. plix? ^^). efter 5 min på motionscykeln när jag var på sjukgymnastiken blev jag svimfärdig och fick lägga mig på en bår för att inte kräkas. efter en kvart i liggande ställning ringde jag sambon som kom och mötte mig halvvägs från sjukhuset och så gick vi hem. jag däckade i flera timmar av psykisk och biverkningarnas utmattning.

ibland får jag sådana anfall trots att jag inte behövt ta smärtstillande på ett par dagar med. ändå är jag skiträdd för operation. tänk om jag överdriver mina gallstensmärtor? vilket iofs var det jag trodde när jag fick dem första gången och en timme senare halvsatt i mammas framsäte i ilfart till sjukhuset och skrek att jag höll på att dö (vilket det seriöst kändes som).

kom inte iväg på terpin i morse. har hitills idag spelat lite wow och gått en promenad med moa.

jag är rädd. för att vara beroende av någon. det är jag av min sambo. han säger att han är det av mig också, kanske på lite andra sätt. och jag vet att jag måste släppa på mig själv, annars kan inte ett förhållande fungera heller, med murar i vägen. han är inte som de som behandlat mig illa, ändå har han fått ta mina tvivel så många gånger. jag vet att han älskar mig. jag har bara svårt att se varför och att det inte kommer komma en punkt när det blir för mycket.

jag tycker dock själv att jag lärt mig att inte söka bekräftelse hela tiden. blir jag nojjig över något frågar jag och får samma svar som alla andra gånger. jag har nojjat över att jag behöver fråga, men har fått svaret att det är okej. jag har tur att ha robert, att han kan förstå mig. även om han inte förstå, försöker han, och försöker se varför jag tänker och gör vissa saker.

det känns fortfarande ovant efter snart 2 år att ha någon att vända mig till på det här sättet. vad skulle jag ta mig till om det försvann liksom? skulle jag ens överleva?