hade första terapisamtalet efter julens uppehåll. det bringade inte med sig vad jag väntat. just nu är jag mest tom och vet liksom inte om jag ska tro på att jag har sån jävla otur jämt.

min terapeut fick först cancer, vilket ju gjorde att jag fick vänta längre på att få komma igång med min dbt-behandling. (allt är ju såklart relativt, hennes cancer var ju mkt värre än vad det var för mig, men man måste ju utgå från sig själv). nu ska hon sluta med dbt. hon trivs inte med terapiformen, vilket jag faktiskt kan förstå. jag är inte ett dugg arg eller besviken på henne, om jag hade varit nära döden hade jag också velat göra det jag verkligen vill, och inte fortsätta med något som tär på mig själv för någon annans skull.

det som stör mig är psykvårdens dåliga upplägg. att ha tre utbildade dbt-människor varav en är tjänsteledig, på det antal vi är i gruppen, är ohållbart om någon (som maria blev med cancern) blir sjuk eller måste sluta av andra anledningar. det kommer alltså bli EN dbt-människa kvar som kan ha induvidual-samtal.

jag har haft kontakt med psykvården sen jag var typ 8 tror jag, minns inte exakt. fick vänta tills jag var 20-21 med att få en diagnos, sen vänta på plats i en terapigrupp. sen vänta ett jävla halvår till, gå en termin på terapin och nu det här. jag är fan snart 24! jag vill komma igång på allvar med livet.

jag vill så himla mycket. har äntligen kommit till insikt att jag kanske aldrig kommer vara en sån människa som klarar ett heltidsjobb, men att kanske ha ett på deltid eller 75% och resten av tiden ägna mig åt volontärarbete för djur, helst med katter. fast då med en mer ansvarig plats än vad jag har nu.

det känns som jag kämpat så länge med att få ordning på livet, behandlingshem som var skit med personal som nedvärderade mig, fosterfamilj med en fosterpappa som sedan visade sig vara pedofil (tack och lov inget jag själv behövde erfara), in och ut på BUP när jag var barn.

det är som att jag får nya prövningar hela tiden, som att någon sitter och roar sig och tänker "hohoho! nu ska vi se hur hon klarar det här!". 

sambon reagerade jättestarkt. i motsats till mig blev han väldans arg (vilket jag hade blivit om jag inte lärt mig det jag gjort i dbt:n).

massa tankar irrar i skallen nu. ska vi behöva flytta för att hitta en stad med en mer riklig psykvård, och isf, hurvarnär? och då måste vi hitta en skola åt sambon som kanske då får missa en termin och blablabla.

jag har iaf maria till slutet av februari. får hoppas att en lösning hittas innan dess.

bläh. ursäkta för det gnälliga inlägget, men jag behövde skriva av mig nu. 

jag har inte sovit så jättebra inatt. när jag inte varit i orolig slummer har jag oroat mig för capser eller lyssnat på hans jamande och kraffs på dörren till datarummet. jag kapitulerade en gång och var in och gav honom lite gos, men i längden är det nog bra att låta bli sånt så han vet att på natten sover vi.

han vill gärna sitta i fönstret och kika ut, så vi har ställt ett katträd där som han ligger och spinner på och spanar på naturen från. han var nämligen för fet för att få plats på vår smala fönsterbräda, haha.

imorgon ska det bokas veterinärtid för att få honom friskförklarad. katthemmet står för kostnaden så det är inget vi behöver oroa oss för. förhoppningsvis har han varken tandsten eller öronskabb.

annars ska dagen nog bjuda mest på slappande för min del tror jag. ska dra med sambon på en vinterpromenad medans det är ljust, och om jag orkar ska jag fortsätta städningen. städade undervåningen i söndags och tänkte fortsätta med övervåningen. vill ut med julsakerna i förrådet med, men när det är för kallt ute går det inte att få upp hänglåset, inte ens med låsolja >.< så de får väl hänga med ett tag till.

jag vet inte vad det beror på riktigt, men den senaste veckan har jag kunnat slappna av på ett annat sätt än förut. kanske min nyårsmöjlighet som fungerar? :)

vårt datarum har en ny inneboende. när jag jobbade på katthemmet idag så pratade jag och hon som jag delade pass med lite, och kom in på jourhem. (det är när man tar hand om en katt tills vidare, ofta när den har speciella behov eller behöver social träning.) jag och sambon har sagt att vi kan hjälpa till vid akuta fall, allt för att hjälpa utsatta katter liksom.

tydligen hade det dock glömts bort lite då det fanns ett stort behov för en katt som gått ute länge. ett äldre par matade den i sin friggebod för den gick inte ihop med deras egen katt, och hade väl gjort det ca en och en halv månad. allt gick ganska fort, men det blev bestämt att katten skulle få bo hos oss tills det finns plats på katthemmet.

när jag slutade åkte jag och sambon hem till paret som hade tagit in katten tills vi kom. det är en okastrerad hankatt på 5 kilo (var tvungen att väga för att veta dosering av avmaskning ^^). tills vidare har vi döpt honom till casper, efter parets katt. han är verkligen jättegosig så det märks att han haft kontakt med människor innan.

imorgon ska jag ringa en av de mer ansvariga på katthemmet och gå igenom lite saker. det behövs antagligen en veterinärkontroll, även om han verkar frisk. vi får se, jag hoppas mest på att han ska trivas i datarummet och att våra katter inte ska gnälla för mkt att dörren hålls stängd.

både jag och sambon ska försöka vårat bästa för att inte fästa oss för mycket. vilket vi redan märker kommer bli otroligt svårt.

semester i blekinge blev en större prövning än jag väntat mig. mycket nya människor och ena sekunden full fart och nästa bara vara hemma hos sambons föräldrar och vila. jag tror en huvudsaklig sak till att det var jobbigt var att jag inte hade små obetydliga hemmasysslor att göra, så det kändes som jag mest satt sysslolös när vi inte var iväg och gjorde något. ångestanfall med självskador varvat med gallstensmärtor förstörde rätt mycket.

det har dock varit väldigt roligt också, jag har avklarat det mesta av svensson-släkten och överlevt! :) nyårsafton var jätteskoj, träffade nog de flesta av sambons vänner som jag ännu inte träffat, samtidigt som jag festade med allihopa första gången. haha, det var intressant må jag säga ^^

tveklöst min bästa nyårsafton hitills, bara massa glada och tokiga människor. på grund av min dumma gallsten som började göra sig påmind vid ett-tiden, avbokade vi vår beställda taxi och gick de 6 kilometrarna hem istället. en väldans mysig promenad, som troligen hade känts längre i nyktert tillstånd ^^ 

jag brukar inte längre ge nyårslöften, i år har jag dock kommit på något jag vill. fast jag tänker inte se det som ett löfte, utan mer som en möjlighet för min egen del.

att verkligen försöka göra det bästa av varje dag. 

det är nog inte så svårt som jag förut trott, man måste inte göra värsta speciella grejen av allt, det bästa av en viss dag kan säkert vara att städa och sedan krypa ner i soffan med te och en bra bok.

nåväl. jag ska göra mitt bästa för att se till att det blir så :) 

hemma igen! får uppdatera veckan i blekinge senare, just nu vill jag bara njuta av att vara hemma med missarna. känns skumt dock, ronneby känns på ett vis så nära men ändå så långt bort. jäjä.