hade första terapisamtalet efter julens uppehåll. det bringade inte med sig vad jag väntat. just nu är jag mest tom och vet liksom inte om jag ska tro på att jag har sån jävla otur jämt.

min terapeut fick först cancer, vilket ju gjorde att jag fick vänta längre på att få komma igång med min dbt-behandling. (allt är ju såklart relativt, hennes cancer var ju mkt värre än vad det var för mig, men man måste ju utgå från sig själv). nu ska hon sluta med dbt. hon trivs inte med terapiformen, vilket jag faktiskt kan förstå. jag är inte ett dugg arg eller besviken på henne, om jag hade varit nära döden hade jag också velat göra det jag verkligen vill, och inte fortsätta med något som tär på mig själv för någon annans skull.

det som stör mig är psykvårdens dåliga upplägg. att ha tre utbildade dbt-människor varav en är tjänsteledig, på det antal vi är i gruppen, är ohållbart om någon (som maria blev med cancern) blir sjuk eller måste sluta av andra anledningar. det kommer alltså bli EN dbt-människa kvar som kan ha induvidual-samtal.

jag har haft kontakt med psykvården sen jag var typ 8 tror jag, minns inte exakt. fick vänta tills jag var 20-21 med att få en diagnos, sen vänta på plats i en terapigrupp. sen vänta ett jävla halvår till, gå en termin på terapin och nu det här. jag är fan snart 24! jag vill komma igång på allvar med livet.

jag vill så himla mycket. har äntligen kommit till insikt att jag kanske aldrig kommer vara en sån människa som klarar ett heltidsjobb, men att kanske ha ett på deltid eller 75% och resten av tiden ägna mig åt volontärarbete för djur, helst med katter. fast då med en mer ansvarig plats än vad jag har nu.

det känns som jag kämpat så länge med att få ordning på livet, behandlingshem som var skit med personal som nedvärderade mig, fosterfamilj med en fosterpappa som sedan visade sig vara pedofil (tack och lov inget jag själv behövde erfara), in och ut på BUP när jag var barn.

det är som att jag får nya prövningar hela tiden, som att någon sitter och roar sig och tänker "hohoho! nu ska vi se hur hon klarar det här!". 

sambon reagerade jättestarkt. i motsats till mig blev han väldans arg (vilket jag hade blivit om jag inte lärt mig det jag gjort i dbt:n).

massa tankar irrar i skallen nu. ska vi behöva flytta för att hitta en stad med en mer riklig psykvård, och isf, hurvarnär? och då måste vi hitta en skola åt sambon som kanske då får missa en termin och blablabla.

jag har iaf maria till slutet av februari. får hoppas att en lösning hittas innan dess.

bläh. ursäkta för det gnälliga inlägget, men jag behövde skriva av mig nu.