jag tror jag faktiskt är tvungen att ge upp nu. vet inte vad jag mer ska göra för att få personen jag tänker på att förstå att jag vill ha vår vänskap. ursäkten att x har mycket att göra räcker inte för mig efter snart ett halvår. nog sjutton skulle man under den tiden ha hunnit åtminstone kanske svara på ett sms. och har man inte pengar på mobilen kan man ju slänga ett gboksinlägg nånstans och förklara det.

eftersom jag är som jag är har jag trott att det bara beror på att jag är nojjig. för nojjig är jag. men jag får ingen somhelst respons, utom då jag ringt och tagit upp det. då har x försäkrat mig om att allt är som det ska. jag kan inte förstå hur det kan vara det när jag går och är orolig och när jag skriver sms, på msn och gboksinlägg  är jag utan svar 90% av gångerna.

det här gör mig otroligt ledsen, för jag tycker så mycket om x. jag trodde det vi hade var en sån vänskap som skulle vara för livet. vet bara inte vad mer jag kan göra just nu. 

mår inte på topp nu heller. jag visste ju att ronja inte var helt frisk, men jag var liksom inte beredd ändå i fredags när mamma ringde och sa att nu var det dags. han hade slutat tvätta sig och sådant. jag fick avbryta tvättid, dra ut mat ur ugnen och ringa till folket som skulle komma och laga vår kyl som hade gått sönder att jag var tvungen att åka iväg.

jag tror ronja förstod vad som var på gång, men han var ändå lugn. när vi väntade i ett rum på veterinären fick han lite blötmat och låg och kurrade som en tok. jag höll honom i famnen när han somnade, på ett sätt var det hemskt att känna att han blev helt slapp, men på ett annat vis var det skönt att han fick känna en sista trygghet innan han joinade marwin i katthimlen.

det var ju dags och för hans bästa, men det gör så ont. han har liksom funnits där ända sen jag var liten. 

usch, inte mycket positiva känslor att försöka suga åt mig..