det var längesen jag var hos mamma i åshammar när det bara var hon, jag och syrran där. fick lite flashback när vi satt och åt middag, och kom sen att tänka på att det i stort sett är 7 år sen jag bodde hemma. hade jag varit "normal" hade jag gärna bott hemma flera år till, men som det är nu känns erfarenheten av att ha bott ensam mycket som något bra.

hursomhelst. den huvudsakliga anledningen att jag åkte ut var att min gosronja inte är pigg alls nu. när vi var i blekinge var han tydligen jättedålig, men mamma ville inte säga något när jag var så långt hemifrån (vilket nog var det bästa, annars hade jag velat susa hem direkt). han är ju typ 14 år nu så han är ju riktigt gammal, men det känns så hemskt ändå att det bara är en tidsfråga. 

som det är nu äter han och går på låda och har inte ont någonstans, så vi avvaktar tills vidare. det vore det bästa om han fick somna in hemma utan att behöva lida. jag hoppas hoppas hoppas verkligen att vi ska slippa släpa honom i bilen (han hatar verkligen att åka bil), in i ett sterilt rum och tvinga honom genomlida att raka frambenet, på med en slang och stick i blodådran och låta det sista han ser vara en vit ful vägg. 

det känns som att livet är så orättvist, men å andra sidan har han aldrig varit sjuk. fått springa ute och känna vinden i pälsen. men ändå. det är ju min ronja! usch..