det jag avskyr mest är att bli pressad. känna att jag måste göra någonting. jag vet att hon inte menade något illa, men just nu känner jag mig helt ångestfylld och just det, pressad. egentligen är det kanske mitt fel som inte berättat mer för min släkt om min diagnos? jag vet inte.

även om det är en sak jag vill göra, blir det kaos för mig när jag förväntas göra nånting. det behöver inte vara någon stor grej. i det här fallet bara följa med ut till sommarstugan. för mig är det en ganska stor grej dock. ingen möjlighet att ta mig hem till min trygga borg om jag skulle må dåligt. ingenstans att gömma mig.

sen när folk inte förstår att jag faktiskt inte skulle klara att jobba. att jag får pengar bara för att gå hemma. det gör ont. tror de att jag inte vill jobba och förtjäna mina pengar? att ha ett normalt förhållande till sociala förhållanden. om de visste vilket helvete livet är för mig skulle de nog inte ta så lätt på det.

jag kämpar varje dag för att vilja leva. för leva vill jag, men det är svårt. och jag vet att jag måste bli frisk innan jag kan ge mig ut på riktigt i arbetsliv och sånt, ändå blir jag så ledsen när folk verkar tro att jag går och slår dank för att jag är lat.

en av grejerna med borderline är just att man tvivlar på allt man känner. om inte min psykolog förklarat för mig om och om igen skulle jag fortfarande tro att mitt tillstånd var ren lathet. att jag var kass för att alla andra orkar med och klarar saker jag inte gör. de känslorna ploppar upp titt som tätt, minst ett par gånger varje dag.  

så inget ont mot min moster, jag tycker om henne jättemkt, mer än hon antagligen vet. men just nu är jag ångestfylld och paniken trycker från alla håll.