jag minns kristin rätt väl. vi hade rummen mitt emot varandra och delade toalett. hon passade inte på en psykiatrisk avdelning egentligen, men det är så typiskt vården. de förvarar folk, till och med de som faktiskt hade psykiska problem.

se på mig liksom, de jag minns av den "hjälp" som gavs mig på BUP är bara skit. man blev inte tagen på allvar.

den enda tiden kristin fick ensam vad jag kommer ihåg, var på morgonen för att läsa tidningen. jag tyckte så synd om henne, tänk att behöva göra alla toabesök under bevakning.

jag kan inte riktigt få in det i mitt huvud att det faktiskt är henne det handlar om i artiklarna jag snubblat över. trots sin späda kropp osv var hon oftast så glad. 

det finns helt enkelt inte ord.

(http://www.aftonbladet.se/kvinna/article2239224.ab)