ni vet vilka ni är.

jag hör inte av mig ofta. fast ni vet ju hur jag mår ibland, så ni vet att det inte är personligt. saknar er alla. 

just nu suger livet. nedåtperiod som bara den. ingenting känns speciellt kul och jag har ingen lust eller ork till nånting.

då skulle man kunna tro att jag borde få hjälp genom terapin. men eftersom jag är ofrivilligt fast med kerstin går det snarare bakåt. samtidigt får jag skuldkänslor. det är inte min ordinarie psykologs fel att hon gick och fick cancer. mina problem borde ju inte vara nånting jämfört med hennes. fast så kan man inte gå och tänka jämt heller.

hursomhelst hade psyk kunnat hantera situationen mycket bättre. för att få stanna kvar i dbt-behandlingen är jag alltså tvungen att öppna mig inför kerstin, fast hon inger lika mycket förtroende som en bajskorv. bara det är ju en kamp, och jag behöver inte mer sånt.

ensamtid onsdag till måndag. klart jag behöver vara ensam. dock inte nu. egentligen vill jag följa med ner till ronneby och fira sambons morfar, träffa hans vänner osv. det som hindrar mig är att jag inte vill att de ska träffa mig som den fettklump jag är. lyckas jag gå ner iaf 20 kg, så visst, då kan jag åka ner. kanske.

jag veeeet hur ologisk jag är. de skulle inte bry sig. och gjorde de det skulle jag inte vilja känna dem heller. men det är så jag gör nuförtiden. undviker situationer med människor.

gnällinlägg idag. men det behövdes.